Så kom igen - visst äger staten barnen

Aldrig har jag totat ihop en text i vilken jag kombinerat temana Alva och Gunnar Myrdal och samhället äger inte barnen. Säkert för att jag inte är överens med påstående i det senare ledet. Det var vad jag tänkte när jag på Twittter läste en efterlysning av en bloggpost med det innehållet. Antagligen handlade saken om den ilska föräldrar känner övar att skolan nekar elever ledigt utanför loven. Sedan flera år tillbaka har det i vissa kluster av medelklassen blivit som Kalla Anka klockan tre på julen att årligen vara på thailandssemeter i veckotal. När så skolan sätter p för den planen ställer man sig för att pekar finger och säger att staten minsann inte äger barnen. Och jag gissar att vinkningen åt makarna Myrdal syftar på att de förknippas med en stark stat som i ren och skär socialdemokratisk modernistiskt anda ser människorna, inklusive barnen, som en kugge i maskineriet med skyldigheter att följa, för att få rättigheter. Och att deras inställning är giltig än hör ju minsta barn bara av ordet skolplikt, vars konnotation lagligen är fastställd. Samtidigt indikerar formuleringen vårdnadshavare att vi föräldrar har våra barn på uppdrag av något större - som staten. Vi har barnen så länge vi uppfyller kontraktet - ger dem omsorg och visar den rätta vägen. Brister vi i skyldigheterna kan staten när som helst träda in och omhänderta ett barn. Så kom igen - visst äger staten barnen. Som det nog också nödvändigtvis måste vara. För inte kan vi låta föräldrarna äga barnen.