Högern gynnas av färre partier i riksdagen

Vi står inför den märkliga parlamentariska situationen att vi snart kanske har fyra eller högst fem partier i riksdagen jämfört med dagens åtta. Opinionen är för dagen skoningslös mot Sverigedemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Kristdemokraterna. Att folk ledsnat på att ha ett slokhattat folkdanslag i riksdagen är uppenbart. Få orkar höra det tröttsamma gnället från partiledare Jimmie Åkesson om invandringspolitiken. Att man vill distansera sig från sitt bruna förflutna genom att definiera sig som kulturkonservativa kommer får knappast väljarna att slå volter. Dessutom är det traditionellt svårt för svenska missnöjesrörelser att hålla sig kvar på riksnivå. Se bara på Ny Demokrati och Junilistan. Centerpartiet kommer att behöva en annan politik än den ultranyliberala Annie Lööf står för som har Margaret Thatcher som politisk idol. Folk fattar inte sådana konstigheter som platt skatt, marknadshyror och nej tack till sexköpslagen. De vill ha fördelningspolitik i allmänhet och regionalpolitik i synnerhet när det gäller detta tidigare anti-kärnkraftparti. Kristdemokraterna är på inget sätt relevant sedan man, med absolut nödvändighet, gett upp den värdekonservativa linjen. Det går tack och lov inte längre att vara homofob eller att vara emot fri abort om man vill betraktas som en seriös spelare inom politiken. Göran Hägglunds inbrytningar mot mitten har inte betalat sig. Man vinner inte val på diffus politik som att avmonopolisera läkemedelsdistributionen. Krafter inom KD vill istället få partiet att gå i riktning mot där gammelmoderaterna stod förr. Men den cynismen har den mäktiga religiösa delen av partiet svårt att svälja. Se exempelvis hur Maria Larsson fick löpa gatlopp sedan hon förra lördagen meddelade att regeringen inte hade för avsikt att gå vidare med Vanvårdsutredningens förslag om en ekonomisk kompensation för fosterhemsbarnen. Och är det Vänsterpartiets grej att uppträda som välkammade vänstersossar. Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson är favoriter till att ta över efter Lars Ohly. De är etablerade internt. Men kan den tanten och farbrorn attrahera den krets av alternativa väljare som idag saknar politisk hemvist? Sannolikt inte. Man behöver ledare som har en tydligare polariserande utgångspunkt gentemot Socialdemokraterna, Folkpartiet och Moderaterna. Jag tror att SD, KD och V åker ur riksdagen efter valet i september 2014. Möjligen också C. Hur koalitionerna påverkas av det blir spännande att följa, men troligen gynnar en sådan valutgången högern. Frågan är om vi då någonsin mer får en vänsterregering, särskilt som Miljöpartiet har bekänt färg. Man är ett högerparti. En tanke som stöd av den undersökning av Novus som Dagens Nyheter publicerar idag. Sex av tio MP-väljare är i dag för ett närmare samarbete med regeringen. Samtidigt har tveksamheten bland borgerliga väljare mot Miljöpartiet minskat. Och att Moderaterna vill etablera ett nära samarbete med Miljöpartiet har stått klart länge, vilket i dagarna manefisterades i överenskommelsen om asylpolitiken.

Skickat från min Samsung Mobil

Läs även andra bloggares åsikter om Vänsterpartiet, Centerpartiet, Kristdemokarterna, Sverigedemokraterna, Jonas Sjöstedt, Ulla Andesson, Annie Lööf, Göran Hägglund, Jimmie Åkesson