Löntagarfonder är ett jävla skit,
men nu har vi baxat dem ända hit.
Sen ska de fyllas med varenda pamp,
som stött oss så starkt i våran kamp.
Nu behöver vi inte gå flera ronder,
förrän hela Sverige är fullt av fonder.
Så till slut lyckades en socialdemokratisk regering få till löntagarfonder. Det skedde sedan man återtagit makten i valet 1982. Riksdagen klubbade igenom fonderna den 21 december 1983. Det var då en fotograf fångade dåvarande finansminister Kjell-Olof Feldt när han diktade fram ovan återgivna poem. Väl cyniskt? Det bör väl framstå som glasklart för var och en vad ministern tyckte, bara genom orden. Till fonderna skulle företagen skicka lite av sina vinster, för löntagarna att förvalta. Självklart gick kapitalisterna i taket och började demonstrera. Fonderna var ju i själva verklet konstruerade på ett sätt som snart skulle göra förvaltarna till ägare av makten också över kapitalet. Fast tanken var god. Med fonderna skulle företagen få riskvilligt kapital. För motståndet blev just den 4 oktober symbolen. Och vi vet ju hur det gick med fonderna. Rakt ner i ingenstans. Eller rättare sagt, hamnade pengarna inte till slut i allas våra fickor genom nått man kallade allemansfonder och blev till konsumtion? Nej, det blev istället pengar till forskningsstiftelser och ett förstärkt pensionssystem. Borgarna slopade fonderna så fort de kunde efter valsegern 1991. Kanske minns ni? Då allt var förutsägbart ända tills man ändrade sig. Politiken var instrumentet för samhällsförändring. Och alla som inte kunde presentera ett särskilt skäl hade en telefon.
Läs även andra bloggares åsikter om Kjell-Olof Feldt, Löntagarfonderna, 4 oktober-rörelsen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar