Och så vill jag slå fast att Karl Ove Knausgårds och hans storebror Yngves impressionistiska intervjustil är långt intressantare än den klassiskt bandspelsfega som mainstreamade journalister med krav på leverans gärna håller sig med. Som Svenska Dagbladets Karin Thunberg idag skrev i sin intervju med Ulf Lundell: "Efteråt – på de två bandspelare jag för säkerhets skull har med." Hängslen och livrem på för att inte missa någon av hippiegudens Lundells visdomar när han lägger ut texten kring sin nya bok, som ju uppmärksammades här på bloggen igår. Galnare var det när unga Karl Ove och Yngve bestämde att de inte skulle ha bandspelare eller ta anteckningar vid intervjun med den allvarligt känslosamme och redan då, som bröderna närmast måste ha upplevde mannen, med en vuxen eks mått intellektuelle författarjätten Kjartan Fløgstad. Sedan bröderna insett att det inget text skulle bli och de genomskinligt mörkat detta i ett kompletterande telefonsamtal för att kunna ljuga ihop något alls kom domen från intervjuobjektet. I ett returnerat med rött fullklottrat manus läste en alltmer rodnade Karl Ove Knausgård ända fram till sammanfattningen om att texten inte borde publiceras, vilket heller inte skedde. Vad än Knausgårds hade för ambition, så inte landade det i en snygg skissartad impressionism ala Claud Monet. Och jag föreställer mig att impressionisterna arbetar mer strukturerat än de vill framställa det. Hur som, kaoset har Karl Ove Knausgård noggrant beskrivit i sin Min kamp del 1, tror jag - böckerna börjar som flyta samman för mig. Synd bara det denna dråpliga historia inte bekräftats, för Fløgstad nekar till att ha blivit intervjuad av bröder, i vart fall minns han det inte (klicka här och läs under Sigurd Skogestads kommentar). Men å andra sidan spelar det mindre roll. Händelsen, sann som osann, är rolig samtidigt som den väl tjänar som exempel på det jag gillar mest i Knausgårds författarskap, då han beskriver sina misslyckanden. Igenkänningsgraden är då för mig som hetast.
Läs även andra bloggares åsikter om Karl Ove Knausgård, Ulf Lundell
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar