Karl Ove Knausgård slog igenom i Sverige förra hösten med Min kamp del 1. Den första av hans sex minutiöst detaljerade självbiografiska böcker, i vilka han ohämmat lämnar ut alla han mött - inte minst sig själv. Och norrmannen har vid det här laget närmast nått en rockstjärnas status. Knausgård är lite av Skandinaviens Paul Auster. Fast yngre och på väg. Och ni som vill se en smart och snygg författare i långt hår, skinnjacka, jeans och boots ska se intervjun i Babel med Knausgård från våren 2010. I Norge kommer snart sista delen ut. Här är vi inne på boksvitens del 2, som mycket handlar om författarens liv i Stockholm - dit han flydde hals över huvud från Bergen och förra frun. Vad som hände berättar Knausgård, som jag har förstått det, i delarna 4-5. Förra frun har med anledning av det i en radiodokumentär skildrat just hur det är att förvandlas till en romankaraktär. Knausgård kom till Sveriges huvudstaden 2001 och träffade snart den kvinna han skulle gifta om sig och få barn med. Men innan han etablerade ett stabilare familjeliv, som för dagen pågår på Österlen i Skåne, fortsatte han med samma supande som i Norge. I Stockholm pågick det bland annat på mina södermalmska favoritställen Guldapan, på Åsögatan, och Pelikan, på Ölandsgatan. Tyvärr började han den krogresan precis då jag flyttat från söder till villan här i söderort och tagit en paus i utelivet. Så jag träffade aldrig på honom. Det mesta är sagt om Knausgårds författarskap. Han är framförallt känd för att ha skandaliserat sin far. Knausgård beskriver noggrant den terror fadern utsatte honom och brodern Yngve för, faderns alkoholism, att fadern gjorde sin mor till missbrukare och hur han söp ihjäl sig. Förnedringen är totalt monumental när bröderna, som Knausgård beskriver i slutet av del 1, i samband med faderns död kommer till farmoderns hus för att städa och där möts av avföring, urin och flera års hushållsavfall. Smutsen är ingrodd - överallt. Och mitt i alltihopa sitter en passiviserad farmor som bara vill ha alkohol i kroppen. På bokmässan i Göteborg berättade författaren att han inte förmått skriva ut faderns namn i böckerna. Efter vad jag har förstått är alla andra med vid sina rätta namn, släkt som vänner och bekanta. Men störst intryck på mig gör ändå Knausgårds egna misslyckanden. Och de är lika många som pinsamma. Fast jag tänkte här i posten inte orda mer om det alla känner till eller kan ta reda på, utan komplettera knausgårdsforskningen med att säga något om mitt möte med honom och om vad jag borde ha sagt. Under sommarens kulturvecka i Stockholm deltog Knausgård i ett författatsamtal med DN-journalisten, tillika författaren, Jens Liljestrand på Kulturhusets takterrass. När intervjuaren Liljestrand inte pratade sönder samtalet kom Knausgård med illustrativa annonsering som exempelvis att han, som vi här hemma, älskar Lars Noréns dagböcker, att han inte super längre för att det är ocharmigt med fulla 40-plussare och att han sålt sin själ till djävulen för pengar. Som ett skrivtips skickade han ut att det bara är att vänta så kommer historien. För honom tog det flera år att få fram en bärande idé till debutuppföljaren. Under den tiden stirrade han mest på skärmen eller pappret och skrev om. Och jag då? Jo, när jag fått min del 1 signerad konstaterade jag i ett kort meningsutbyte med idolen att det är lika i Norge och Sverige. Jag tänkte i första hand på att vi hade liknade uppväxt vad gäller musik, drömmar och kärlek. Han hummmade medhållande och sa "ja. det är lika". Ganska trist av mig, eller hur. Det hade varit roligare om jag frågat något unikt, som vad den fotbollsintresserade Knausgård tycker om de grönvita hjältarna i Bajen med norskklingande namn som Fredrik Winsnes, Trym Bergman, Karl-Oskar Fjörtoft och Petter Furuseth. Jag kunde också frågat honom om han någon relation till Ulf Lundell. Det hade varit intressantare. Men kanske kan Karl Ove Knausgård svara på det här i en kommentar, för jag vet att han läser om sig själv på nätet. Det bekräftade han på takterrassen.
Skickat från min Samsung Mobil
Läs även andra bloggares åsikter om Karl Ove Knausgård
Andra texter av mig om Karl Ove Knusgård: Vad tycker Knausgård om bajenhjältarna Winsnes, Bergman, Fjörtoft och Furuseth och Knausgårdsbrödernas impressionistiska intervjustil rockade inte hela vägen till publicering Jag är inte intresserad av vad Knausgård har att säga om nazismen och Hitler Vad jag gillar hos Karl Ove Knausgård Cigaretten efter sexan och Knausgård slutar att vara författare Som Ibrahimovic och Knausgård jobbar en alfahanne - eller hur! En sårad pojksjäl är inte att leka med
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar