7 okt. 2011

Tomas Tranströmer är ett av de efterlysta goda exemplen


Jag är glad över att Tomas Tranströmer har tilldelats Nobelpriset i litteratur 2011. Han verkar vara en fin man och en toppoet, båda också på en absolut global nivå. En pristagare vars värdighet nästan alla kan enas om. Att jag aldrig läst honom spelar då mindre roll. Överhuvudtaget läser jag ju ingen poesi. Tranströmer var pojken som växte upp på söder i Stockholm med en ensamstående mamma. För honom har det aldrig varit viktigt med det kulturradikala livet. Nära vännen och författaren Lars Gustafsson har vittnat om att för Tranströmer stod ykeslivet som psykolog inom landstinget, familjen och fritiden i centrum. Tillsammans med sin hustru Monica drev han upp två barn. Som vi andra tvingades de se till att maten kom fram på bordet, att tvätten hängdes och att bilen gick igenom besiktningen. Vi ska heller inte glömma läxorna. Och det andra. Små barn små problem. Stora barn stora problem. För att på näst intill på ett mekansikt vis leverera en diktsamling vart fjärde år arbetade han disciplinerat. Fast som den poet han är finns också motsättningarna i honom. "Han var även den sortens person som inför festmåltiden slängde bort svartsvampen för att den gjordes giftig av nubben", förklarade Gustafsson i Babel häromdagen. Allt i provinsstaden Västerås. Oglamouröst. Ja! Men där satt han, närmast på ett hobbybetonat vis och skrev fram världslitteratur - för oss. Och under det senaste dygnet har jag förförts av hans lyrik. Man har i radio och teve läst och diskuterat. Som så många andra förut har jag tvingas på knä. Att kunna ge bilder som han är en gåva stor som Mozarts eller Picassos. Men lika enastående är alltså att denna makalösa man levt bland oss. Det är då det slår mig att Tomas Tranströmer är en av dem jag talade om i gårdagens senare post. En bland de efterlysta goda exemplen. En av dem som inte sätter sig själv först. Och det är nu jag skäms å 1970-talsvänsterns vägnar. Medelklassungdomarna som skrek att jobbarkillen var världsfrånvänd. Målade ut honom som borgerlig, en Bohmans lakej. Men tur är att vi detta första året i det nya decenniet nått så långt att vi tillåts beskriva det stora och viktiga - utan att bli misstänkliggjorda. Att Jan Guillou sitter i P1 Morgon och beklagar sig över att en svensk fått priset samt bemöts delvis med korkade argrument av akademiledamoten Per Wästberg kan vi bortse ifrån. Det var inte en svensk författare som uppmärksammades då akademins ständige sekreterare Peter Englund klev ut genom de väldiga dörrarna in till rummet i Börshuset i G:a stan. Det är en författare. Få bedömare i världen har dessutom invändingar. Möjligen är någon av de tidigare svenska sju pristagarna tveksamma. Men det ska inte hållas mot Tranströmer.

Skickat från min Samsung Mobil

Läs även andra bloggares åsikter om

Inga kommentarer: