Igår fick jag - sedan de två nioprocentiga 33:orna Chimay från aw:n på Pressklubben vid Norra Bantorget för 156 kronor, samt från fredagsmyset hemma två tredjedelars rött fjortonprocentigt italienskt för 104 kronor ur systemets decembersläpp och en burk femprocentig DAB för en 18 spänn runnit ur mig, sådär vid tvåtiden på natten för mig att slå på den
danska filmen Submarino. Som jag hyrde i torsdags i butiken för filmuthyrningen i Högdalen. En absolut non-feel-good-film av Thomas Vinterberg. Mannen som gjorde den lysande familjekatastrofen Festen. I vilken en tänkt hyllningsmiddag för en far skildras. Tillställningen tappar emellertid fart när sonen passar på att säga några sanningens ord. Ett koncept för fest några av oss i Sverige upplevt på riktigt när
psykodynamikern Clarence Crafoord hade kalas och äldste sonen reste sig för att inte hylla sin far för de svek fadern gjort sig skyldig till. Alltså, där blev det 1-0 mellan Sverige och Danmark. Men det är inte
slutställningen efter perfekt starka
Submarino, som fick Nordiska rådets filmpris 2010. "
Ett mästerverk", skrev DR2 Premiere. I Sverige verkar filmen släppts direkt på DVD. Och sådan excilent tung missbrukarrealism jag bjöds på fram på småtimmarna. Filmen, klockrent
soundtrackat av knarkiga Gasolin, inleds med en skildring av två bröder som lever med en frånvarande tungt knarkande och supanden mamma. De får ta ansvar för sina liv och deras nyfödda bror - och misslyckadet. Snart därpå släpps vi ner i de missbrukande brödernas vuxenliv och färden mot helvetet. Men där finns också en strimma av hopp. I centrum står ett nytt barn. En av brödernas. Och det är något särskilt med danska manliga skådespelare. Jakob Cedergren spelar storebror och träder fram som en i raden av välspelande grymt manliga skådespelare. Han har skägg och kalufs samt är tuff. Sådana har vi inte i Sverige. Och film for real som på andra sidan sundet gör vi inte. I natt tänker jag dessutom surfa vidare mot det det mänskliga mörkret. Den spanska själsliga plågan Biutiful står på tur. Full av jävla elände, den med. Alla säger att den är toppen. Vi ses på andra sidan. Renade. Eller hur.
Skickat från min Samsung Mobil
Läs även andra bloggares åsikter om
Submarino,
Thomas Vinterberg,
Jakob Cedergren,
Dansk film
5 kommentarer:
Som du skrev om Maria Kuhlbergs film, man lär sig ju nåt. Det är därför man ser om elände. Inte för att vältra sig. Men det ska ju vara välgjort då förstås. Inget meningslöst snyftreportage.
Maria Kuhlbergs var fantastisk, och jag blir nyfiken på den här Submarino. Har ju såklart sett Festen. Just när jag såg den för rätt många år sen, var den precis rätt film för mig att se. Jag kommer bära med mig den resten av livet. Som också Maria Kuhlbergs nu.
Malin: Visst är riktig film för att vi ska få med oss. Det föringar inte tramset. Men de filmerna är mer för dagen. Jag tycker Submarino är mer rakt på, med ett tema som ligger mig närmare. I den familj jag kommer ifrån har vi inga officiella middagar med tal. Däremot finns gott om missbruk. Fast också jag har burit med mig festen. Och Maria Kuhlbergs film värker och värmer lite varje dag. Som Carl Johan De Geers filmer som sig och Håkan. Och många till.
Snyftreportage är inte lika med trams. Trams är underhållning och det behöver vi, men det finns en genre som skall vara "djup" men egentligen inte är det. Ofta bygger den på plattityder som ska föreställa visa sanningar. Där blir ofta onda bara onda och goda bara goda och de onda är alltid De Andra, aldrig den man identifierar sig med. Sånt kan jag ha svårt för.
Nä, inga officiella tal i min familj heller. Fast det borde vara, eftersom jag kommer från en sån miljö. Men det finns vattendelare i alla världar, tex Crafoord är typisk borgerlig intellektuell, det är där talen hålls. Jag minns inte exakt familjens bakgrund i Festen, mer än att de var överklassiga, men det är sonen och övergreppen, incesten, som jag ser (eller såg) som det centrala. De senaste tio åren har ju övergrepp/pedofili/incest tagits upp på alla möjliga håll och är idag inte tabubelagt på samma sätt som det en gång var, alltså i vår livstid närmast 60-70-80-tal.
Missbruk är en av de röda trådarna även i min familj, det är något som finns med sen generationer tillbaka. Orsakerna till olika släkters missbruk varierar såklart, men det är alltid nära förknippat med destruktivitet.
Malin: Med trams menar jag här filmer av mer bagatellartad typ. Som ju också behövs. Ibland sitter en romantisk komedi fint.
Ja, det känns som Vinterberg hade känt efter vad som stod på agendan att diskutera. Lite av konstnärens roll.
Precis. Och precis.
Skicka en kommentar