Jane Magnusson har missat att italiensk film inte ska ses som naturalistiska verk. Det förstår jag sedan jag i gårdagens DN läst i hennes recension hur hon hänger upp sig på Sean Penns överdrivna hår i hans nya film This Must be the Place. Men italienarna skiter också i synkningen. Det är berättelsen som är central. För att få fram den överdriver man. Och når då på nått märkvärdigt sätt en dubbel metaeffekt, medan vi här uppe i norr grubblar över formen. Vi som ser inte historien för tekniken. Alltså, jag längtar efter att se italienske regissören Paolo Sorrentionos kaosfilm. Om den avdankad sorligt patetisk rockstjärna Cheyenne som fortsätter att ha tuperat svart stort hår. "Som stödd på sin rulväska tar sig till stormarknad för att köpa vegetarisk fryspizza", som Måns Hirschfeldt beskriver läget. Och som efter ett liv med hundra procent fokusering på sin person till slut tvingas acceptera att världen sprungit bort. En film om att växa upp. Men visst tänker också du nu på den svenska filmen Glädjekällan.
Skickat från min Samsung Mobil
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar