Palme inte het som Ahlsted i nyfiken gul

"Vilket är ditt första minne av Börje Ahlstedt", frågade jag i fikarummet. "Det är som Lenas pojkvän Börje i Jag är nyfiken gul. Filmen han gjorde med Lena Nyman", sa den drygt 60-årige statistikern. "Det är en sexfilm man inte glömmer i första taget", fortsatte han. "Jag minns honom från Fanny och Alexander", kompletterade den 35-årige statsvetaren. Jag har inte sett hela Jag är nyfiken gul, som självaste Marlon Brandon berättat om som en filmupplevelse. Men jag vet att det är Vilgot Sjömans filmer från 1960-talet som gett upphov till beteckningen den svenska synden. Fast inte är också medverkande kommunikationsminister Olof Palme i hetaste laget. Hur som helst har jag en diffus och fragmentarisk minnesbild av filmen. Däremot kommer jag tydligt ihåg Börje Ahlstedts invändningsfria gestaltning av den misslyckade brodern Carl Ekdahl i Ingmar Bergmans mästerverk. Jag glömmer aldrig hur han i sin roll är perfekt utstuderat elak mot sin hustru, lika professionellt spelad av Christina Schollin. Men jag misslyckas med att skaka fram ett eget första minne av skådespelaren, trots att jag fuskade i Wikipedia. Jag fiskar därför istället upp tillfället då jag upptäckte personen Börje Ahlstedt. Vilket härligt ego han visade sig vara i Stjärnorna på slottet. Precis en sådan person man vill se i teve och på film men slippa vara fysiskt nära. Han gjorde ensam den säsongens stjärnorna. Den självupptagne estradören kunde exempelvis inte låta bli att peta på programledaren Peter Harryson, som hade oturen att vara med i samma upplaga av serien. Ahlstedt kallade sin förre Dramatenkollega Harryson för tjock, anklagade honom för att vara kommersiell och bedömde honom som inte duglig nog för Dramaten. I Börje Ahlstedts värld får bland de levande bara han själv plats. Möjligen också familjen och Lena Nyman. Att han är på tapeten nu beror såklart på hans nyligen släppta självbiografi, som jag sannolikt inte hinner att läsa - trots fina recensioner. Egentligen vill jag inte missa den dynga han sprider över kollegorna på teatern, i bästa Norén-stil. Det blir heller inte sämre av att vi båda tillber den sanna guden - Ingmar Bergman."Jag har svårt att tala annat än väl om honom. Min mentor och livräddare som såg till att jag fick fortsätta på Dramaten. Utan Bergman hade det inte blivit någonting av mig här. Nu ser vi effekten av hans död här på teatern, att man försöker komma åt mig", låter Ahlstedt berätta. Men vi får också veta att bara slumpen avgjorde att vi fått se honom som vuxen. En tappad gympasko gjorde skillnaden. Om han inte böjt sig efter skon den där höstdagen 1948 på en av Essingeöarna skulle skolbussen plockat upp honom och han varit en av de som åkte genom räcket. Bara ett av barnen överlevde.



Läs även andra bloggares åsikter om Börje Ahlstedt, Olof Palme, Lena Nyman, Vilgot Sjöman, Jag är nyfiken gul, Peter Harryson