"Det är klurigt att vara emot särbehandling OCH assimilering"

I tisdags morse höll jag slött via webben ett vakande öga över det seminarium som Timbro hade på temat Integration eller assimilation. Tankesmedjan presenterade rapporten Integration eller assimilation - en utvärdering av svensk integrationsdebatt, av forskaren och statsvetaren Andreas Johansson Heinö, Göteborgs universitet. Svenska Dagbladets Sanna Rayman hyllade dagen därpå rapporten, bland annat för hur rapportförfattaren handskats med terminologin. Jag däremot är lite undrade på den punkten. Med integration brukar man mena att en miljö, till exempel arbetsmarknaden, ska öppnas (göras tillgänglig) för flera människor. Det finns olika sätt att göra det på. Man kan exempelvis utöva assimilation eller särbehandling. Assimilation betyder att göra lika, medan särbehandling innebär att tolerera olikheter. Genom det förra anpassar man subjektet (människan), med det andra objektet (arbetet). Jag tycker därmed till skillnad från Johansson Heinö alltså inte att "integration i praktiken ofta betyder assimilation". Medan jag tänkte så kom ett twitter i mitt flöde tweetat av expressenkolumnisten Sakine Madon där hon konstaterade att det är "klurigt att vara emot särbehandling OCH assimilation". Detta är absolut ett dilemma som framförallt liberaler ställs inför. Kanske i nivå med det förre folkpartiledaren Gunnar Helén formulerade: "Att vara liberal är att vara kluven mellan politisk liberalism och ekonomisk liberalism", som Sven-Eric Liedman påminde om i sommarens rasande liberal-debatt i DN. Ja, men hur gör då den som vill integrera men som varken vill särbehandla eller assimilera. Timbros vd Markus Uvell gav i torsdag på Newsmill ett svar när han, som det måste uppfattas, förespråkade en totalt avreglerad arbetsmarknad som metod för integrering - närmast av ett slag som jag tidigare benämnt som ultranyliberalt. Enligt Uvell måste vi acceptera "skillnader i ekonomiska och sociala förhållanden" som gör samhället "stökigt, konfliktfyllt och svårkontrollerat". Som jag förstår det pratar han om survival of the fittest - ett allas krig mot alla. Vad säger Johansson Heinö? Oklart. Men han talar om en nationell identitet som bland annat omfattar socialförsäkringen, låg religiositet och jämställdhet. Det för tanken till assimilering i någon mening. Hur tycker jag? Jag väljer den evedensbaserad politiken - lite av båda inom rimlighetens gränser (reasonable accommondation). Alla måste till exempel inte bära bussbolagets keps för att bolaget har en sådan regel, men de som kör buss kan inte välja bort någon särskild grupp av personer att ta i hand. Där har vi både särbehandling och assimilation för integrering. Det känns för mig som ett naturligt och självklart förhållningssätt.

(2011-01-20 DN:s Lisa Bjurwall, med en bakgrund i Expo, som tidigare varit kritisk mot rapporten diskuterade den med Andreas Johansson Heinö i dagens Studio Ett. Hon menar att man inte kan föra in ett sådant "nedsmutsat" begrepp i debatten som assimilation är. Det är idag bara, som Johansson Heinö påpekar i rapporten, bara främlingsfientliga som gör det. Han anser dock att det viktigt att försöka reda ut diskussionen om integration så att den blir begriplig.)