Jag ser att det sedan en månad pågående upproret i Tunisien fått oväntade konsekvenser för närområdet. Det som nu kallas Jasminrevolutionen och började för en dryg månad sedan med att en tunisisk grönsaksförsäljare i protest mot de dåliga levnadsförhållandena i landet tände eld på sig ser ut vara ett startskott för en demokratisering, om inte av hela arabvälden så, av nordafrika och lite till. I Tunisien följde fackföreningar, studenter och advokater upp självbrännarens aktion med våldsamma demonstrationer. Detta har nu lett till att landets president och diktator Ben Ali har flytt till Saudiarabien. Och den delvis nya regering med premiärminister Mohamed Ghannouchi i spetsen har utlovat total frihet. Koalitionsregeringen, som till viss del består av medlemmar som stått diktatorn nära, säger att pressfrihet ska införas och politiska fångar släppas. Men upproret har alltså dessutom spridit sig utanför Tunisiens gränser. Personer i Jordanien, Algeriet, Mauretanien och Egypten har gått så långt att de kopierat självbrännaren som inledde revolten. Någon har till och med avlidit. Vi hör även talas om folkliga uppror i flera närbelägna länder. Hur långt är de olika diktatorerna i området beredda att gå för att för att få lugn eller klarar de på sikt av detta utan att överlämna makten till folken. Räcker det med att garantera lägre priser på mat och bensin, som kungen i Jordanien gör. Och hur ska de religiöst idéburna rörelserna hantera kraven på personlig frihet. Upproret är inte kopplad till al Qaida, Muslimska brödraskapet eller andra liknade totalitära intolerant organisationer. De är till exempel inte representerade i den nya tunisiska regeringen. Kan det vara så att den eld mannen i Tunisien startade sedan tar vid den religiösa fanatismen.
Läs även andra bloggares åsikter om Tunisien, Algeriet, Egypten, Jordanien
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar