Vi har en dominoeffekt av den tunisiska revolutionen att se fram emot, skriver Aftonbladet. Tidningen menar att också Tunisiens grannläder sannolikt snart till följd av egna folkliga protester mot usla levnadsvillkor tvingas till regimskifte och att påbörja en demokratiprocess. Det handlar exempelvis om Jordanien, Marocko, Algeriet och Egypten. Folken har tröttat på att makten bara berikar sig och visar det genom våldsamma protester. Men innan vi ens har en stabilitet i det land upproret började kommer nog många regeringar där att falla. Den tillfälliga regeringen som tillsatts sedan diktatorn Ben Ali flydde i helgen är redan på fall. Tunisierna låter sig inte nöjas med den regeringskoalition som bland annat består av medlemmar på viktiga positioner som behöll sin poster. Det handlar om den eviga revolutionsfrågan om man ska kasta ut alla som deltagit i den gamla administrationen eller ifall det är nödvändig att behålla några av de funktionärer som kan systemet. Men också Tunisiens största fackförbunds vägrar erkänna regeringen och tänker inte längre ingå i den. Därför fortsatta man att demonstrera under tisdagen, vilket bemöttes av polis med tårgas. Samtidigt ser vi att de religiöst orienterade börjar röra på sig. "Islamisternas ledare, Rached Ghannouchi (bilden), som lever i exil i London har sagt att han ska återvända till Tunisien", skriver Dagens Nyheter. Men han måste först få amnesti från sin livstidsdom. Något som premiärministern Mohammed Ghannouchi verkar ovillig till. Vi får se hur länge han kan stå emot eller ens har möjlighet, för premiärministern hör till det gamla politiska gardet. Men även om premiärministern inte överlever politiskt gör väl facket knappast gemensam sak med islamisterna. Något har väl de tunisiska vänsterideologerna lärt av det misstag kamraterna i Iran gjorde 1978-1979 under den iranska revolutionen när man räknade med att kunna manövrera ut Ayatolla Khomeini efter att shahen störtats. Det motsatta inträffade. Så för att knyta ihop den här posten vill jag säga att många är hoten mot folken i arabvärden nu när de för första gången börjar se friheten som en möjlig framtid. Det gäller att välja rätt vänner. Alla går inte de rätta ärendena. Bäst att ta vara på chansen att göra en förändring av en struktur som funnits i Tunisien ända sedan det blev självständigt 1956 nu när, som per Wirtén säger, det "äntligen" finns en öppning för det.
Läs även andra bloggares åsikter om Rached Ghannouchi, Mohamed Ghannouchi, Tunisien
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar