FN pontent som medlemslänterna tillåter

Tror de flesta med mig tycker att FN är en organisation utan muskler, som man önskar kunde sätta mer press på medlemsstaterna för att få bukt med globala avgörande problem som krig, svält och klimathot. Men FN är inte potentare än medlemsstaterna tillåter. Och i slutändan är det staterna i säkerhetsrådet med segrarmakterna i spetsen som sätter dagordningen. Inga-Britt Ahlenius skyller ändå FN:s handlingsförlamning på dess generalsekreterare Ban Ki-moon och kallar honom en nolla. Med detta uttalande sammanfattar Ahlenius den kritik hon förra året i augusti i egenskap chef för FN:s interna revision lade fram i en rapport. Ahlenius menar att Ki-moon "inte har axlat manteln som chefsadministratör. Ban Ki-Moon ser sig som jämställd med ett statsöverhuvud, säger hon och konstaterar att FN-chefen mest ägnar sig åt ceremoniella uppgifter". Därför kan "Ki-moon förgöra hela FN". Ahlenius pekar också på att Ki-moon saknar karisma. Nu har Ahlenius gett ut sina synpunkter i en boken Mr Chance - FN:s förfall under Ban Ki-moon, som hon skrivit med journalisten Niklas Ekdal. Anne Heberlein gav i dagens DN boken omdömet "Skarp attack på Ki-moon", och svenskans Håkan Arvedsson "FN har den chef man förtjänar". Och medan Ann Heberlein listar olika felaktiga politiska beslut hon tycker att Ki-moon tagit gör Håkan Arvidsson en strukturell analys. Han landar i att generalsekreteraren är bakbunden, att han i sitt värv i allt väsentligt inte skiljer sig från tidigare, i hög grad ofta lika okarismatiska, företrädare. Ki-moons ledarstil får däremot Ann Heberlein "att tänka på elefanten Babars rådgivare Cornelius och Pompadour och deras standardlösning på alla hot och problem, nämligen att 'tillsätta en kommitté'". Är inte det en direkt kritik mot det demokratiska modellen? Är det inte så vi gör i Sverige med svåra frågor? Och hur ska Ki-moon får ett mandat att agera mer i den riktning Ahlenius och Heberlein önskar? Än så länge har FN inte gjorts om till en exekutiv världspolis, utan är en politisk klubb för politiska ledare och topptjänstemän att synas i för att prata fram olika lösningar. Kanske är Ki-moon en självupptagen klantskalle men det har nog mindre betydelse för tingens ordning. För den otåligt lagde ligger det sannolikt mer i Håkan Arvidssons slutsats om att bokens "svaghet är att den resonerar om generalsekreteraren som om en annan och mer karismatisk ledare på posten skulle kunna lösa FN:s alla problem. Jag är övertygad om att det är en illusion. FN har den chef det förtjänar, en maktlös staffagefigur som saknar visioner på samma sätt som världen idag saknar dem". Men att kritisera världen är självklart mycket svårare. Och någon kontorsråtta tror jag Ki-moon aldrig sett sig eller någon som nu valde honom.

Läs även andra bloggares åsikter om Inga-Britt Ahlenius, Niklas Ekdal, Ann Heberlein, Håkan Arvidsson, FN, Ban Ki-moon