"I vårt moderna samhälle är det av oerhört central vikt att vara socialt kompetent, man måste kunna känna av vad andra tänker och känner. Klarar man inte det kan det i värsta fall gå rejält utför, man blir marginaliserad och hamnar i utanförskap", säger Staffan Jansson, professor och barnläkare, till Dagens Nyheter. Det gör han med anledning av en Nyzeeländsk studie i vilken man följt barn från tre år tills de fyllt 32 år. Barn som inte får lära sig att kontrollera sina impulser riskerar att drabbas av många problem som vuxna. Sjukdom, kriminalitet och ekonomiska bekymmer är betydligt vanligare hos personer som visat dålig självkontroll som barn, visar studien. Precis de symptom som forskarna på Nya Zeeland beskriver brukar man säga är karaktäristiska för adhd. Och det är bra att forskning går framåt på detta medicinska område. Jag skrev ju också nyligen om hur viktigt det är att den pågår och får fortsätta. Det var i samband med att en KI-rapport kritiserades för att ha så dunkla motiv som att vilja visa att kriminalitet och annat destruktivt beteende är medfött. Det handlar inte alls om detta, utan om att få en förklaringsmodell över varför vissa personlighetstyper riskerar att råka mer illa ut än andra. I mig gör det ont att se hur förutsägbart livet är. Hur det går har sällan eller aldrig med ödet att göra. Det handlar istället om i vilken miljö du växer upp i och de förutsättningar du har i övrigt. Enligt en undersökning på Norrtäljeanstalten är så många som upp mot 45 procent av de intagna på svenska fängelser är dignistiserade med adhd. Det om något borde sända en signal till samhället att det i någon mån bör gå att motverka en männniskor faller in i en sådan destruktiv livsstil som krmininalitet. Och när vi kan lägga fram mer säkra belägg för att barn med olika neuropsykiatriska sjukdomar genom sitt beteende löper en högre risk att misslyckas med livsprojektet ökar möjligheterna för att samhället i övrigt satsar resurser på att hindra detta mönster återupprepas i all evighet. Och det är en win-win.
Läs även andra bloggares åsikter om adhd, Neuropsykiatriska sjukdomar, Kriminalitet, Missbruk
2 kommentarer:
Bra där igen Tomas.
Det är en inte lätt balansgång med ett tätt både/och i att veta för att skapa bättre förutsättningar för lärande och utveckling och att inte låta vetskapen stigmatisera och generalisera kring vad "bokstavsbarn" är och inte är. Tyvärr är kopplingen resurs och diagnos för stark. Alla ska ha rätt till bästa individuella förutsättningar. Diagnosen är ett medel för att nå dit, men inget kvitto på något annat än förståelse.
Hansherman: Tack. Och vi kommer inte ifrån att resursanvändandet måste kunna motiveras utifrån någon acceptabel fastställd utgångspunkt som vilar på objektiv grund. Man kräver att systemet ska vara förutsägbart. Då är diagnoserna det enda vi har. Symptomen uppfattas däremot för diffus. Den räcker inte.
Skicka en kommentar