Att ryggradsmässigt underkänna ett undersökningsresultat om att 40 procent av de långtidsdömda i våra fängelser har obehandlad ADHD är utifrån min känsla för omvärlden tjurigt. Mot bakgrund av vad vi idag vet bland annat om den otålighet, de koncentrationssvårigheter och risk för impulshandlingar som sjukdomen orsakar bör man förhålla sig mer öppen inför en sådan uppgift. Men legitimerade psykolog Lars Lundström ifrågasätter urvalet och misstänkliggör undersökningen genom att hävda att den gjorts med pengar från läkemedelsindustrin. Professor Nils Lindfors, överläkare Ylva Ginsberg och legitimerade psykologen specialist i neuropsykologi, Tatja Hirvikoski - vid Karolinska institutet i Stockholm (KI), förklarar att deras arbete, som publicerades i BMC Psychiatry (2010 10:112), har gjorts med stöd av Socialdepartementet och Stockholms läns landsting. Dessutom har urvalet skett efter vad jag kan bedöma enligt fullt acceptabla preferenser. När också resultatet stämmer väl överens med en färsk rapport från Kriminalvården om långtidsdömda och bekräftar en tysk studie finns det anledning att dämpa tonläget och andas ut. KI-forskarna har även noterat att det finns "ett betydande motstånd mot snart sagt all vetenskap som berör ADHD". Och jag kan inte, till skillnad från Lundström, se att forskarna på KI "hävdar kriminalitet som en kronisk, ärftligt betingad defekt i nervsystemet". Däremot bidrar deras forskning till ökade möjligheten att utveckla och skruva till metoder samt att kunna motivera att de används i enskilda fall - för att hjälpa människor med riskbeteende. På så vis kan vi se till att människor i mindre utsträckning straffas ut till följd av handlingsförlamning. Detta gäller också annan sjukdom som inte sällan också leder till ett utanförskap i form av bostads- och arbetslöshet vilket i sin tur medför en ökad risk för missbruk och annat riskbeteende, som till exempel dyslexi och olika former av autism. Därmed har inte jag gjort anspråk på att förklara all brottslighet.
Läs även andra bloggares åsikter om ADHD, Långtidsdömda, Forskning
2 kommentarer:
Oj, Oj!
Denna fråga kommer nog aldrig dö. Men sanningen är alltid både och, dvs. den neuropsykiatriska statusen hos en person har betydelse och vilken miljö som personen befunnit sig i.
För skola, socialtjänst och kriminalvård duger det inte att polarisera mellan arv och miljö. De ska göra sitt bästa och dit hör att ta hänsyn till om en klient har neuropsykiatriska uppsättningar var till hänsyn måste tas. Svårare än så är det inte. Polariseringen är jag så trött på. Önskar ibland en annan mediadramaturgi som inte tar så mycket energi just från polerna av ett problem eller en möjlighet.
Hansherman: Du har rätt i att det avgörande alltid är i vilken miljö en person med neuropsykiatrisk sjukdom befunnit sig i. Även i att alla måste göra sitt bästa för att personer med sjukdomen får optimala förutsättningarna. Dit har vi en bit kvar. Jag hoppa på mer forskning om detta.
Skicka en kommentar