Mångfald är enda rimlig utgångspunkten

Jag ser att också skribenten Per Wirtén skriver om den diskussion som uppstått runt mångfaldsteorin. Det gör han i dagensarena under rubriken Mångkulturismen behövs. Han förklarar att den bygger på en hundraårig idé om att olika människor kan leva parallellt i olika kulturer. Europeiska ledare som Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Englands premiärmister David Cameron har sagt nej tack till mångfaldspolitik. Frankrikes president Nicolas Sarkozy likaså. Svenska liberala partier har sedan flera år börjat ställa krav på att invandrare i högre grad ska anpassa sig till svenska villkor. Man försöker föra in den danska modellen, som bland annat innebär språktester. I Sverige har dessutom nyliberala tankesmedjan Timbro, nyligen på bekostnad av mångfald och särlagstiftning, talat om svenskhet och kommit att slå ett slag för assimilation. Som jag förstår saken försöker man ladda begreppet med ett annat innehåll än det gängse. Men det är oklart vilket. Mångfalden tycks för vissa, särskilt liberaler, medföra en oönskad pluralism som leder till att alla lever nära men separat. Per Wirtén beskriver att det idag som ett ödets ironi bara är Sverigedemokraterna är för en sådan boskillnad. Men är inte också assimilation SD-politik? Hur gör man då, för visst är det "klurigt om man är emot både särlagstifning och assimilation", som Expressenkolumnisten Sakine Madon twittrade under Timbroseminariet. Då gäller det att välja. Och det är en orimlig utgångspunkt för ett samhällsbygge att alla ska vara lika, att det som inte passar in ska stötas bort. Människor ska inte tvingas säga nej till sin kultur. Vi kan inte ha ett kollektiv som sänder en signal om att olika är fel. Var och en ska däremot, så långt det är möjligt, mötas på sina villkor. Samhället ska formas så att det fungera alla människor. Även Per Wirtén är inne på den linjen. Han konstaterar att diskussionen om mångkulturism visst ibland har tagit "knäppa uttryck", men menar att det inte går att bortse från att tolerans av olikheter är den enda vägen för att nå ökad förståelse mellan olika människor i ett samhälle och få alla att växa: "...slutsumman är ändå att det mångkulturella fungerat som ett befriande begrepp: det har vidgat individers rätt att definiera sig själva, inneburit en positiv syn på invandring och ett samhälle präglat av olikheter. " Wirtén pekar samtidigt på den negativa utveckling som bland annat följt i Danmark och Holland sedan man närmast utraderat mångkulturismen ur det "politiska vokabuläret." DN:s Lisa Bjurwald är också oroad över att den svenska borgerligheten i allt högre grad ansluter sig till den kontinentala synen som innebär en ökad intolerans. Bjurwald efterlyser en kraft som kan stå emot de rasistiska strömningarna som ändå en ökad intolerans mot olikhet måste definieras som. Eftersom de svenska liberalerna svikit hoppas hon nu på hjälp från den svenska vänstern. Jag är en del av den, en av de som alltid ryggar tillbaka inför allt tal om svenskhet. All rasism börjar där. Och svensksaken är så urbota korkat tänkt. Vi är alla individer i ett kollektiv som har att förhålla oss till olika spelregler, oavsett vilken bakgrund vi har. Ibland tvingas vi av något rimligt skäl avvika för att ta en rimlig hänsyn, men det har inget med svensksaken att göra.

Läs även andra bloggares åsikter om Mångkulturism, Mångfald, Särlagstiftning, Assimilation