I höstas stötte jag på begreppen relativ och absolut fattigdom. Vi har gått från att se fattigdom i relation till andras inkomst till att bestämma en fattigdomsnivå. Genom den relativa fattigdomen synliggörs ekonomiska klyftor medan absolut fattigdom är ett mått på individuell (enskild) nöd. Relativ fattigdom säger egentligen inget om en individ har tillräckligt med pengar för att leva ett bra liv. Det kan däremot måttstocken absolut fattigdom göra. Men för att det absoluta måttet ska vara användbart måste det vara satt så att det går att få en tydlig bild av hur många personer som på grund av ekonomiska omständigheter måste ha hjälp av det allmänna för att kunna leva åtminstone under skäliga levnadsvillkor, inte minst för att det ska vara möjligit att sätta in rätt åtgärder mot nöd. Enligt Socialstyrelsen Sociala rapport för 2010 har den relativa fattigdomen i Sverige under perioden 1998 till 2008 ökat medan den absoluta minskat (grafen). Gränsen för absolut fattigdom sattes vid 1985 års socialbidragsnorm årligen uppräknad med KPI. Forskarna som står bakom rapporten drog följdenligt slutsatsen att fattigdomen i landet har minskat, men reserverade sig med hänvisning till att de inte fått med finanskrisens effekter. Fast nu ser det ut som om Rädda Barnen kompenserat den bristen. Rädda Barnen presenterade idag en undersökning som visar att fattigdomen ökat både i relativa och absoluta termer. Att inkomstklyftorna vidgats sedan Alliansens fyra jobbskatteavdrag har fått fullt utslag är logiskt och måste inte innebära en större nöd, men att fler personer är under fattigdomsgränsen blir svårare att hantera politiskt. För när vi ser Rapport beskriva att människor ber om att få köpa gammal mat och att vart tredje barn i Malmö är fattigt samtidigt som vi har Rädda Barnens uppgifter i handen vet vi att regeringen Reinfeldt infört absolut utanförskap. Dessutom tackar regeringen nej till Rädda Barnens räddningsplan. Kanske nått för oppositionen att hugga på. Här finns trots allt en chans att göra sig relevant. Den skulle kunna säga att Reinfeldt gett den absoluta fattigdomen ett ansikte.
(2011-02-02 DN:s Hanne Kjöller beskriver idag att barnfattigdomen ökat marginellt. Och hon slänger in en brasklapp om fattigdom. Som jag förstår henne är det tekniskt och faktiskt omöjligt att vara fattig i Sverige - relativt sett. Kjöller pekar på att det finns de som har det värre. Men det som Dagens Arena säger, genom att låna författaren Kristian Lundbergs ord: "Det är dags för riktigt politik". Så borde i alla fall den som är emot dagens regering resonera.)
Läs även andra bloggares åsikter om Rädda Barnen, Fredrik Reinfeldt, Absolut fattigdom, Relativ fattigdom, Alliansen, Socialdemokraterna, SAP, S, Jobbskatteavdrag, Absolut utanförskap, Utanförskap
Andra som bloggat om saken: Lars H Gustavsson Jenny Maria Kommunisternas blogg Peter Andersson Röda Berget Anarkia Röda Malmö Konservativa tankar Frihet By Cooper
4 kommentarer:
åren när den absoluta fattigdomen ökade var alltså 2007-2008, dvs under finanskrisen - menar du att det inte finns något samband mellan krisen och ökad fattigdom eller var det Alliansen som skapade Finanskrisen?
Anonym: Jag menar att man gick till val på att motverka utanförskapet. Istället har man ökat både den relativa och absoluta fattigdomen. Och det finns inget som visar på att man har för avsikt att sätta in åtgärder som minskar någon av den. Men vi får avvakta eventuella dynamiska effekter. Regeringen har ju sagt att man inte vet förrän om några år om skattepolitiken ger flera jobb. Och hur som är utvecklingen den bästa öppningen hittills för oppositionen.
tycker nog att alliansen klarade krishanteringen ganska bra. tror du verkligen att vi med mona sahlin som statsminister och östros som finansminister hade haft en minskning av den absoluta fattigdomen 2008? och angående ambitionen att minska utanförskapet - minskningen av den absoluta fattigdomen har ju varit ganska kraftig sen 2006.
kriser slår alltid värst mot de fattigaste - att begränsa kriser är den bästa välfärdspolitiken (jfr början av nittiotalet)/Johan
Johan: Håller med om att Alliansen gjort ett bra jobb för att hålla uppe Sverige under finanskrisen. Och att det är bra också för de sämst ställda. Sannolikt har den gruppen klarat sig bättre på grund av detta. Kanske skulle vi ha haft än flera absolut fattiga annars. Men nu gäller det ändå att stanna upp och fundera över om man behöver göra något särskilt för att stoppa den trend som vi trots allt ser. Ingen tror ju att de arbetstillfällen som försvunnit kommer tillbaka av sig självt. Hur löser vi det? Vi måste göra allt vi kan för att hindra att en grupp personer cementeras i utanförskap. Sen så kanske jag tog i i bloggen, men det var mest för att edga till det. Så tänkte nog också Kjöller.
Skicka en kommentar