Ny film om Gudrun Ensslin - jag minns sånt som välling och solidaritetstanken

Som född i början av 1960-talet hör jag till den sista folkhemsgenerationen - den som lärde av Ville, Valle och Viktor att kapitalet är människans fiende. Det behövde vi inga tuffa politiskt korrekta böcker eller kulturradikala idoler för att förstå. Vi fick det först med vällingen, sedan med skogaholmslimpa medan vi såg på barnprogram och till slut höra om det hela dagarna i enhetsskolan. Detta var det DDR-sverige som ultraliberaler skräckinjagnade brukar tala om. Men efter oss kom första omgången av satsa på dig själv-folket. Jag minns SAF-affischerna från tidigt 1980-tal på pausparkeringen i Enköping. Framgången illustrerades med en liten gubbe i hatt och överrock bärande på portfölj. På dem bet varken barnteve eller lågstadiefröknars vädjan om solidaritet. De skrev för spritfesternas skull på för Muf. Däremot var det alltså en kontextuell medveten duvning jag växte upp med. Mot västs koloniala politik slogs terrororganisationer som SLA i USA, Brigate Rosse i Italien och Baader-Meinhof, som också kallade sig Rote Armee Fraktion, i Västtyskland. Grupperingar som i något tidigt skede hade en klar ambition att väcka de sovande folken för att visa hur den moderna privilegierade livsstilen i väst bygger på utsugning av tredje världen. Jag kunde förstå detta, men inte den våldsspiral som följde, med en rad obegripliga mord. Ett av de sista större vansinnesdåd som Baader-Meinhof utförde var attentatet mot Västtyskland ambassaden i Stockholm, i syfte att få loss medlemmar ur ligan. Med våldets logik sluta det i ett meningslöst explosionsartat kaos. Både ambassadpersonal och terrorister dödades. Och inte blev det bättre för någon i världen. En av de som skulle befrias var en av grundarna Gudrun Ensslin. Kvinnan som tidigt valde den oförsonliga vägen, dotter till en präst som i början av kriget arbetade mot Hitler men som gick in i armé 1941, för att alla gjorde det. Hon, som i Steve Sem-Sandbergs initierade bok Theres framställdes som svartsjuk och avundsjuk på bokens huvudperson Ulrike Meinhof. Det var ju Ensslin som var Andreas Baaders flickvän och den kvinnliga centralgestalten i cellen. Åtminstone såg hon sig så. Men i ett slag förlorade hon sin drottninglika position till den intellektuella vänstersuperstjärnan Meinhof. Från där var nog Ensslins liv en brant utförslöpa som slutade med självmordet 1977 i säkerhetsfängelset Stammheim. Och likt den tyske regissören Andreas Veiel tycker jag att det är intressantare att borra i varför denna galenskap än hur den slutade. Hur såg det kontinentala 1960-talet ut? Det har Veiel gjort med filmen Wer wenn night wir, prisade på den nyligen avslutade filmfestivalen i Berlin, som på fredag har sverigepremiär under titeln Motståndet tid. Radions alltid duktige Gunnar Bolin har vid ett par tillfällen pratat om filmen. Och idag sände Kulturnyheterna hans intervju med regissören. Vi fick bland annat veta att stämningen var hård i Västtyskland på den tiden. Folk på gatan kunde, utan att närmare reflektera över ordvalet, skrika åt ungdomar med längre hår att de var hippies som Hitler glömt att gasa. Fruktansvärt uttryckt, men då vardag. Och kanske ett bevis för att tyskar på den tiden ännu inte hade gjort upp med det bruna. Åren 1966-1969 var dessutom den tidigare nazisten Kurt George Kiesinger förbundskansler. Det var en förvirrad tid, med många starka känslor i svall som inte gick att lämna över till någon. Gunnar Bolin beskrev också målande att i bara ett hett meningsutbyte mellan Ensslin och henne far har Veiel fått fram hela den tyska efterkrigsångest för att, kompletterar jag med, lägga den i våra knän. Enligt Bolin kan man placera detta lilla mästerverk tillsammans med det några år äldre Dom andas liv som ett rasterna över landet och förstå den tyska saken. Den som först nuvarande yngre generation kunnat närma sig på ett inte panikartat skuldtyngt vis. Barnen till Gudrun Ensslin och Ulrike Meinhof. Tyvärr är jag inte hemma för att se premiären. Jag åker till landet på fredag. Men så fort jag kan kommer jag att se Motståndets tid, alltså på duk. Blir antagligen den enda film jag ser på bio i år. Inte bara för att förnimma den politiska stämning jag växte upp i, utan också för att jag har kvalitativa förväntningar och för att jag vill lära mig något. Kanske att igen vara mer kritisk till kapitalet. Men att våld alltid är fel. Och Bolin skickar vidare den frågan till Veidel det märkliga i att både Ensslin och Meinhof valde våldets väg trots att de kom från litterära bakgrunder.

Ser att också Solnas socialdemokratiska oppositionsråd Johanna Graf refererar till sig själv som uppväxt på det radikala 1970-talet och det efterkommande satsa-på-dig-själv-decenniumet. I övrigt inget lika där, förutom då att vi är högersossar båda och fick barn under 1990-talet. Något som slog mig när jag ramlade över hennes blogg.
Skickat från min Samsung Mobil

Läs även andra bloggares åsikter om Gudrun Ensslin, Motståndets tid, Ulrike Meinhof, Wer wenn nicht wir. Andreas Veiel