Ser att Expressens Nils Schwartz tänker som jag om Karl Ove Knausgårds ambition att också vara något annat än en skönlitterär författare. Det handlar om temat för posten igår, då jag tyckte att DN-recensenten Jonas Thentes applåd inför Knausgårds 300 sidor långa, i sista delen av författarens självbiografiska romansvit Min kamp integrerade, essä om nazismen och Hitler var väl tilltagna. Thente gav en bild av norrmannen som den som slutligen förstått sambanden inför det groteska hitlerväldet och den som slutligen kunnat beskriva dem, bara genom att läsa en hel hop böcker om saken. Mitt ifrågasättande byggde på att jag tycker Knausgård är lysande i det biografiska delarna, men platt när han trasslar in sig i existentiella spörsmål. Eller, man kan säga att han bäst visar oss det stora i det lilla. Men att han ger sig ut i en lång exposé av detta slag är inte konstigt. Knausgård skriver i del 2 om hur han som student i Bergen ville vara intellektuell, sökte sig till sådana kretsar men tyckte att han inte räckte till. Och det är uppenbart att det för honom inte tillräckligt att bara berätta en historia. Idag i en lång läsvärd artikel skriver Schwartz också bland annat: "Nej, det är hela biblioteksannexet jag vill ha bort. Det hör
inte hemma i romanen. Hela denna långa essä, innefattande bland annat en 60
sidor lång analys av Paul Celans dikt "Trångföring", känns mest som
en inklistrad magistertentamen, avlagd utan förekommen anledning, fullt läsvärd
i sig men i romanen lika välkommen som en akademisk disputation mitt i ett
gitarrsolo." Schwartz menar att romansviten är enastående i de delar
den handlar om Knausgård och de personer som kommer i närheten i hans liv, särskilt när det gäller förhållandet till sin pappa, och att man utan vidare kan hoppa över den teoretiserande exercisen. Att det är en förmån att under sitt liv få vara med om ett rasande skrivprojekt som Min kamp. Detta kan jag som sagt inte annat än skriva under på. Vi är många som känner törstar efter de riktiga berättelserna. Och som känner igen oss. Och du som vill sjunka än djupare in i historier om tyranniserande pappor kan fortsätta till Sven Deblancs samlade verka. Börja med kanadaböckerna och sluta med Livets Ax. När du är klar med uppsalaförfattarens ångest återkommer du till mig fler tips.
Läs även andra bloggares åsikter om Karl Ove Knausgård, Knausgård, Min kamp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar