På skivtallriken snurrar Ryan Adams Back In Black. Amerikansk singer-songwriter - i långt hår, skinnjacka, slitna blåjeans och boots - som jag upptäckte i höstas när jag av personal i hela Skånegatans kulturradikala Pet Sounds blev rekommenderad hans nya Ashes & Fire. Bredvid mig står en pilsner urquell med kapsylen av. Eftermiddagens andra tjeck. Och jag sitter bland vintervilande pelargoner i solrummet, i vårt lantställe i Dingelvik när jag nu samlar mig för att reagera enligt den irritation jag gått med i en och en halv dag, alltsedan DN-recensenten Jonas Thente i en pompös hyllning igår lyft fram den norske författaren Karl Ove Knausgård för en skrivargärning jag ställer mig tveksam till. Efter att ha läst ut Knausgårds sista och sjätte del av romansviten Min kamp, som i huvudsak handlar om författaren själv och om allt och alla som rör sig kring honom - i en ambition att skapa något lika storslaget som Marcel Proust i På spaning efter den tid som flytt, konstaterar Thente i gårdagens tidning att det samlade verket "framstår som viktigare än vad någon annan nu levande författare på våra breddgrader skapat." Något som jag visst kan ställa mig bakom om en formulering sim jag också glatt twittrade ut. Men när läste texten ångar jag min entusiasm, för det recensenten imponerats av är författarens djupdykning och slutsatser kring nazismen och om Hitler. Vi som var med på Kulturhusets tak i Stockholm när Thentes kollega Jens Liljestrand på scenen intervjuade Knausgård minns att han då berättade att han såg sig tvungen att undersöka den saken sedan han av DN-recensenten Ulrika Milles anklagats för att vara besatt av "renhet, blod och nazism". Kan tänka mig att massmordet på Utöya i somras också ligger bakom författarens aktivitet i denna del. Detta slutade tydligen i en 300 sidor lång essä i den avslutande delen. Och den är delen av texten som Thente okritiskt beskriver som sanningen. som närmast liknar en fanfar för en idol."Via en mängd källor, bland annat ”Mein Kampf”, gör han Adolf Hitler till en människa. Han gör honom till en människa som skulle kunna vara vem som helst, och som också var det, fram till dess att han - som man skulle säga i dag - upptäckte en efterfrågan på hans tillgång", förklarar Thente. Men, vad fan tänker jag - som gillar Knausgård bäst då han lämnar ut sig själv och sina närmaste, som tycker att han är barnsligt träig när han lägger an för att förklara världsläget och det stora frågorna. Jag ser inte fram emot att mötas av kvasiintellektuellt trams. För att annat tror jag inte Knausgård, mot bakgrund av vad jag hittills läst av honom, åstadkommit om Hitler. Han är absolut ingen Foucault eller Satre. Hur gärna han än vill. Han är en skönlitterär författare bra på att fabulera kring sitt liv. Vad har egentligen vår norske vän att säga om nazismen Hitler som den globala hitlerforskningen missat och inte kunnat formulera? Inte ett dugg, tror jag. Ni som vill veta mer om Hitler och tyskarnas förhållande till diktatorn och massmördaren kan med fördel ta del av historiedebatten som rasade i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet. När ni ändå håller på kan ni ta tag i Sven Lindkvists Utrota varenda jävle. En .lektion i att kontextualisera.
Läs även andra bloggares åsikter om Karl Ove Knausgård, Knausgård, Min kamp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar