Så här inför att jag står i kast med att ge mig på Karl Ove Knausgårds Min kamp del 3 funderar jag över vad jag hittills gillat bäst i de två första delarna. De monströsa fyllorna i del 2 grep tag om mig. Sådan har jag haft många. På söder, som författaren. Men jag har aldrig skurit sönder mitt ansikte för obesvarad kärlek. Kanske har jag önskat. Jag fnittrade till Knausgårds sågning av Lars Mikael Raatamaas karaktär. Poeten, som jag ibland stöter ihop med på fester, lovade att ordna en bostad, men svek. Jag är förtjust i avsnittet om den katastrofala intervjun med Kjartan Fløgstad. Jag brukar säga att Knausgård är som bäst när han berättar om misslyckandet. Och självklart kan jag inte bortse från beskrivningen i del 1 av när han och brodern tömmer huset sedan fadern supit ihjäl sig. Jag tror även att Svt:s recensent Magnus Utvik var på rätt spår när han häromdagen påstod att Knausgårds berättande alltid kommer att präglas av fadern. Och visst handlar världslitteratur främst om längtan efter en närvarande förälder, i de flesta fall efter en frånvarande pappa. Möjligen frågar allas kulturella älskling Daniel Sjölin Knausgård om det i Babel imorgon. Men för att lyfta in humor här nämner den omtalade scenen på babyrytmiken. I ett källarutrymme i Stadsbiblioteket vid Odenplan, vill jag minnas. Medan förnedringen trängde djupt in under huden där han sjungande i grupp bland andra mammor och pappor gjorde sig till åtlöje kunde han samtidigt inte annat än tänka på hur gärna han ville ligga med den gitarrspelande tjugoåriga rytmnikledaren. Och Knausgård sa det så självklart hos Helena von Zweigbergk i radion i somras, när han utgick från att det är tankar av detta slag människor går omkring med i vardagen. Skillnaden nu är att hans är dokumenterade, istället för att tyna bort i ingenting och ersättas av ny tankesurrealism. Det nedtecknade är uppenbart. Allt ställs på sin spets. Det är också där vi har kärnan i skrivandet. Den kompromisslösa kampen för att våga berätta det vi minst vill visa upp. Och det är där vi finner det äkta läsandet. Igenkännandet. Som får läsaren att upptäcka sitt medvetna. I detta hade Sven Delblanc så rätt när han sa att det vi tar intryck av är det som bekräftar.
Mina tidigare texter om Karl Ove Knusgård: Vad tycker Knausgård om bajenhjältarna Winsnes, Bergman, Fjörtoft och Furuseth och Knausgårdsbrödernas impressionistiska intervjustil rockade inte hela vägen till publicering
Läs även andra bloggares åsikter om Karl Ove Knausgård, Babel, Daniel Sjölin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar