Jag sitter i Dingelvik. På vårt lantställe. Alltså i det nationalromantiska hus vi köpte i fjol. Av en tysk familj. Antikhandlare. Och jag kan lugnt säga att Dalsland är ett paradis för folk på kontinenten. Skogar, sjöar och nästan inga människor. Ronja Rövardotter regerar. Men vill någon typ holländare se många människor på ett och samma ställe samtidigt är en det en bra idé att åka till godisfabriken i Bengtsfors. Jag, som gärna fnular för mig själv, funderar också på att besöka ortens Subaru-butik. Tänker att vår nästa bil ska vara en av deras fyrhjulsdrivna bestar. Stadsjeepen. Kanske blir det affär till sommaren. Vi byter in vår Toyota Previa mot nått ljust, fräscht och driftsäkert. Och medan jag skriver den här posten rullar Deer Hunter. En film på min toppsjulista. Där också Broadway Danny Rose är placerad. Undrar du vilka de fem andra mästerverken är? Såklart flödar vinet. Och jag börjar känna mig rökig som bara Crosby Stills Nash and Young när de drar på. Vårt hus brukar jag beskriva så att det är på 177 kvadrat i två plan, 3,40 i tak med fem kakelugnar, bonnkök som har vedspis, en enorm sal, sovrum överallt och kaklat badrum uppe och vinkällare nere. Inpå knuten är fåren. Hur lever livet med dig?
Skickat från min Samsung Mobil
6 kommentarer:
Deer Hunter är en förbannat bra film. Fantastisk första halva. Det har väl redan sagts miljoner gånger, men ändå.
Jag vågade aldrig se den som tonåring när den var ny, hade hört att den var så läskig, så jag såg den inte förrän för några år sen, första gången.
Malin: På min topp tre. Och jag älskar precis allt i filmen. Inte minst bröllopet i början. Och det avslutande sången. Fick till och med rysningar i kroppen samtidigt som jag skrev det. Handlar om kärlek och vänskap. Rakt igenom. Otvungen! Last scen:(http://www.youtube.com/watch?v=9LwGt9d1-lU.
Slutscenen är helt fantastisk, men finns det inte ett inslag av ironi? God Bless America - efter att ha sett vart de skickade sina unga pojkar och hur de (inte) tog hand om dem efteråt...
Malin: Man måste ta in kontexten. Här är det människor som under en kort period som lidit stort. Och så finner de varandra igen. Och då är det för amerikaner att visa att de ändå alltid är amerikaner. Som att vänner alltid är vänner. Ränderna går aldrig ur. Det mest tragiska är att John Cazale aldrig fick se filen. Han som i stora delar är den. Maryl Streeps dåvarande man.
Jo, du har ju rätt, så är det ju också naturligtvis.
Inte visste jag att Meryl Streep varit gift med honom?! Dog han precis efter filmen gjorts alltså?
Malin: En stor sorg i hennes liv. Och det fick en dokumentär om honom för ett halvår sen. Ett fint porträtt.
Skicka en kommentar