Cigaretten efteråt är en titel som stinker. Som får mig att tänka på den grej folk gjorde på 1970-talet efter sexet. Tända en cigg för att dra rök djupt ner i lungorna och döva alla känslorna, medan man övervägde det gjorda. Lika dåligt för kroppen, som för själen de frubytarlekar var delar av medelklassen då höll sig med. Om vilket allt finns att begrunda i Ang Lees iskalla The Ice Storm. Men numera röker eller frubyter få. Knappast väl heller Horace Engdahl, upphovsmannen till boken med den unkna titeln. Och häromdagen recenserades i radion akademiledamotens uppföljare till succéfulla tankeboken Meteorer. Under rubriken Förminskande metaforer /.../ hörde jag för första gången den knallsäkre kritikern Lars Hermansson. Han läste några av författarens som vanligt mästerligt utmejslade ordflätor. Vem kan på svenska språket slå Engdahl på fingrarna i ordgrenen aforismer? Inte ens min vän stolsprofessorn i Årsta. Men Hermansson frågade oss också om vi tror på att Engdahl kan känna igen sig i den rumänske tiggarens lidande. Knappast! Fast känslan hos den mobbade vet Engdahl nog allt om. Och ansatsen "ödsligast i världen är de ovälkomnas hej" sitter som en spark i magen på mig. Ur moralisk synvinkel verkar Engdahl alltså blanda och ge. Ibland bara profitera. Men aldrig med en fult sammansatt mening. Frågan är om jag för den skull ska överge norske Karl Ove Knausgård som idol. Nä, tror inte det. Ärlighet varar ändå längst. Skickat från min Samsung Mobil
2 kommentarer:
Det är väl klart de byter fruar med varann då och då, Engdahl och Ranelid t.ex.
Johan: Björn Ranelid? Nja, han gav i Stjärnorna på slottet intrycket av att älska sin fru mycket. Inte aktuellt för hans del. Tror detsamma gäller för Engdahl. Eller till och med känner mig säker på det.
Skicka en kommentar