LO:s Wanja Lundby-Wedin får svårt att försvara den svenska modellen

Imorse i P1 Morgon talade Annika Elias, från Ledarna, för döva öron när hon försökte övertyga Wanja Lundby-Wedin, från LO, om att Sverige bör gå ifrån den kollektiva avtalsmodellen för löner. Elias menade att arbetetstagarna i Sverige lever i världens mest individuella samhälle och att man därför inte längre accepterar att lönerna görs upp centralt, ovanför deras huvuden. Istället ska arbetsgivare och arbetstagare lokalt arbeta fram en lönepolicy. Lönerna sätts enligt Elias bäst på arbetsplatserna, efter de olika förutsättningar som råder. Lundby-Wedin, som är en god kommunikatör, gjorde slarvsylta av den mindre debatterfarna motståndaren. LO-ordföranden lyfte fram det för facket självklara argumentet att arbetarna bara tillsammans som obruten kraft är tillräckligt starka för att möta arbetsgivarna i en förhandling. Lundby-Wedin passade också på att misstänkliggöra Elias genom att hävda att hon som representant för arbetsgivarna springer deras ärenden. Och visst måste LO hålla den kollektiva fanan högt. Tappar man makten över lönebildningen är det centrala fackliga arbetet slutligen dränerat på meningsfullhet. Utan att i övrigt kommentera relevansen i Lundby-Wedins argumentering bedömer jag ändå att det är en tidsfråga innan lönen helt eller till en större del är en lokal angelägenhet. Inte bara på grund av att vi har en regering som applåderar den utvecklingen, och som ser ut att sitta länge. Många har ledsnat på utebliven ekonomisk bekräftelse för någon annans skull. Det finns exempelvis ingen fördel för en undersköterska att anstränga sig för att bli bättre i sitt yrke. Och att ta på sig ett ledaransvar generera som bäst någon hundralapp i månaden. Ingen tillåts rycka ifrån i löneligan. Som det ser ut nu, närmast missgynnas arbetstagare i kvinnodominerande yrken av den kollektiva ambitionen. Man kan till och med tänka sig att en liten grupp inom Kommunal eller Vårdförbundet är bättre rustat att skrämma upp en kommun eller ett landsting än organisationerna centralt. Det är också märkligt att företag som går bättre än andra inom en sektor inte behöver vinstdela utöver vad som krävs i kollektivavtalen. Vi ska i detta resonemang inte heller glömma att flera fackförbund faktiskt redan står på Elias sida. Stora Saco, paraplyet för akademikerna, slåss för att lönerörelsen ska induvidualiseras helt. Människor är i högre grad medvetna om sitt värde och vill sätta priset på sitt arbete. Detta blir också alltmer tydligt i takt med att anslutningsgraden till facken minskar. I själva verket består arbetsmarknaden idag av tre parter: arbetsgivarna, de anslutna och de inte anslutna. Och varför ska de senare rätta sig efter kollegorna i facket eller tvärtom? Visst ser det ut som om LO får svårt att fortsätta försvara den svenska modellen? Något måste förändra sig. Jag tror att det blir facket som tvingas till det. För som vi nu har vi en situation, för att ta till DN:s Hanne Kjöllers ord, som innebär "ingen för någon". Alla är lika lite värda, är ett annat sätt att uttrycka saken.

Skickat från min Samsung Mobil