Jag är emot gammalt som nytt förtryck

DN:s kolumnist Lena Andersson satte i fredags först närmast likhetstecken mellan historiserande och likgiltighet (4/11-11). Andersson menade att hon gör bättre i att "ohistorisera" ett ämne genom "att lägga oföränderliga filosofiska aspekter på skeendet", istället för att som bekantingen idéhistorikern alltid välja att "historisera" och därmed "sätta in ett ämne i ett idéhistoriskt sammanhang". På så vis hamnar, enligt Andersson - som jag förstår henne, typer som idéhistorikern genast i ett postkolonialt moraliskt träsk, där värden trampas ner i relativiseringens namn. Vad som helst kan genom historisering förklaras och berättigas, tycks hon påstå. I slutet av artikeln nyanserade sig emellertid Andersson och konstaterade "att tillvarons komplexitet kräver att man i ständig växelverkan både historiserar och är filosofiskt principiell". Men hon oroade sig ändå för betoningen. Som jag förstår för att det ska bli för mycket historisering. Fast för mig är det självklart att kontextualisera. Annars begriper jag inte världen och dess utveckling. Det innebär inte att jag relativiserar historiska hemskheter, till exempel förtryck. Jag är emot gammalt som nytt förtryck, och för de värdena som brukar sorteras in bland de universella rättigheterna (mänskliga rättigheter). Snarare gör kunskapen om varför människor tyckt och tänkt i riktningar som vi majoriteten idag uppfattar som diskriminerande och förtryckande på annat sätt, oavsett om det skett i en dåtida tillåtande miljö, att jag lättare redan på ett tidigt stadium kan känna igen icke-demokratiska och inhumana tendenser i samhället. Jag ser därför ingen motsättning mellan att historiserar och vara filosofiskt principfast. Ungefär så föreställer jag mig att också idéhistorikern hanterar historien och rättighetsperspektivet. Som en sann intellektuell. Och kanske är det just detta Andersson vill säga med artikeln. Som i annat fall är obegriplig.

Skickat från min Samsung Mobil