John Cale och Lou Reed hade en grej ihop med Andy Warhol på Factory

Jag läser intervju med Johan Cale igår i DN med ett uns av bitterhet i mitt hjärta och stungen själ. Inför gårdagens konsert i Malmö, där han framförde hela sin klassiska Paris 19-skiva, berättade ikonen från Velvet Underground om den dynamiska och kreativa miljö han befann sig på 1960-talet på Manhattan i New York. ”Det var en massa magi som uppstod, bara att ha Andy (Warhol) omkring sig innebar att det hela tiden hände oförutsägbara saker. Det var alltid ljust och syrerikt, kul - som en lekplats, beskrev Cale. Han förklarade också att han och bandets andra, och kanske egentliga, förgrundsgestalt Lou Reed använde varandra för att definiera vilka de var. Och jag är en av dem som knarkat film och litteratur om Andy Warhols konststudio Factory, dit alla verkade ha varit välkomna. Enligt min mening är Warhol, genom de öppna sinnen han ägde för det pågående och sin förmåga att pedagogiskt kunna visa vilket samhälle vi lever vi, den viktigaste konstnären efter andra världskriget. Han har definierat vår västerländska livsstil. Illustrerat konsumtionen, ytligheten och idoliserande. Lyft fram det tidigare osynliga och gjort det galna vardagligt. Och bara en sådan sak att Warhol blev skjuten av den än i dag hyperaktuella radikalfeministiska Valerie Solanas sätter honom än i centrum.* Ibland tänker jag att också jag hade kunnat ge mig själv chansen på samma sätt som Cale gav sig. Jag borde sökt upp likasinnade för att kompromisslöst lära mig det jag mest älskar. Problemet är att jag som äldre tonåring och yngre man saknade styrning - hade inte en aning om att man borde hänge sig. Istället vandrade jag i cirklar och sprang mellan hötapparna. Absolut utan struktur. Eller idé. Jag skulle också ha sökt någon att definiera mig mot. Och varit uthållig i det. Mest det blev halvhjärtade försök, för att jag inte visste bättre. Jag var för korkat för annat. Det är då jag tröstar mig med att jag är klokare nu och om tio år, när barnen går för egen kraft då ska jag satsa maximalt på det jag vill. Och det är inte att vara anställd byråkrat.

Youtube klippet är från Cale och Reeds hyllningsskiva till Andy Warhol och som den kallade Songs For Drella. Ett magnifik platta i sitt minimalistiska yttryck och avskalade texter om Drella.

*Valeria Solanas kontroversiella Scum-manifest från 1967 (Society for Cutting Up Men, med den dubbla betydelsen "Föreningen för att skära upp män" och "Föreningen för att skärskåda män), spelas under tumultartade omständigheter just nu i Stockholm. Kulturkonservativa menar att det är en skam eftersom hon pläderar för massmord. Jag tycker att Nina Lekander igår i teve hade en nyktrar och ett intellektuellare förhållningssätt. Lekander sade sig se manifestet som en litterär text skriven av en rasande kvinna, samtidigt som hon pekade på att Solanas även pratar om att kärleken är enda framkomliga vägen till lycka för alla. Och i P1:s Kulturnytts onsdagskrönikör pratar Maria Edström under rubriken Tondöv debatt att Solanas inte var tokig hela tiden, utan att hon av och till gjorde intressanta och adekvata analyser av situationen i samhället. Samtidigt tycker jag att det är viktigt att påpeka att manifestet måste ses kontextuellt - det var var både en galen och prövande tid. Allt ifrågasattes på ett för massamhället provocerande vis. För att ruska om och väcka: Turn on, tune in, drop out som hippierörelsens överstepräst Timothy Leary mässade.