En Ann Heberlein som anti-individualist

Har alltid tänkt mig religionsvetaren, författaren och skriftställaren Ann Heberlein som en utpräglad individualist, inte minst sedan jag sommaren 2009 läste hennes Jag vill inte leva, jag vill bara inte dö. Hon gav i alla fall inget intryck av att vara den grupparbetande människan. Men så har vi plötsligt översköljts av rena kollektivfesten från Heberlein. I dagens pappers-DN samlade hon ihop ett par av julens filmer (Harry Potter och dödsrelikerna samt Narnia: Kung Caspian och skeppet gryningen - inte sett någon av dem) samtidigt som hon hänvisade till Ulf Starks radiojulkalender De vilda Helgonen (inte hört) och konstaterade att livet handlar om samarbete, mod, självtillit och vänskap som motgift till egoism, begär, lättja, avund, misstro, bristande självförtroende och de andra vanliga lasterna. Sociologpsykologen Philp Zimbarda var ytterligare en auktoritet att hålla sig till i den frågan. I söndagens pappers-DN fick dessutom veta att ensamma flyende inte förändrar världen. Men först sedan vi fått läsa om att män och kvinnor flyr olika - män till vildmarken eller flaskan och kvinnorna till relationen. Det som redan Simon de Beauvoir behandlade i Det andra könet, och sa var en social konstruktion. Det som för några år sedan, i hyllade och lika utskällda Män är från Mars, kvinnor är frånVenus, sades vara biologisk betingat. Ann Heberlein lurade oss på den diskussionen och gick alltså direkt på verkan. Och det ser alltså ut som att hon är inne i ett skov av ju mer vi är tillsammans desto bättre. Inget djupsinnig som En liten bok om ondska, men småputtrigt - typ feature. Nu avvaktar jag nästa bidrag. Bjuds jag på ett redan imorn kanske.