Även om Lena Andersson igår i DN i sin kolumn förde ett intressant och välskrivet resonemang, i sak riktigt om att kvinnoförtryck aldrig kan relativiseras, var det bara ett halvt. För sedan hon med utgångspunkt från tidskriften Sans temanummer om religiöst betingat kvinnoförtryck, slagit fast "att kvinnoförtryck inte är acceptabelt någonstans vem som än utövar det", vars giltighet hon underströk ytterligare genom att hänvisa till den palestinsk-amerikanske litteraturprofessorn - tillika orientalismens grundare - Edward Said och hans princip om att aldrig "välja solidaritet framför kritik", lämnade hon oss läsare utan vidare vägledning. Jag ställer mig alltså bakom varje ord i artikeln och ser texten som en beskrivning av att mänskliga rättigheter är universella. Det innebär att de gäller över hela världen, oavsett land, kultur eller andra omständigheter. Men vilket förtryck menar Lena Andersson accepteras och av vilka samt med vilka åtgärder ska "tradition och teologi" förändras för att garantera alla kvinnor mänskliga rättigheter? Det hade varit spännande att få ta del av hur Lena Andersson ser på det, inte minst för att den diskussionen knyter an till den skribenten Per Wirtén nyligen förde i Sydsvenska Dagbladet i vilken han bland annat hänvisade till den tyske filosofen Jürgen Habermas och genusvetaren Tiina Rosenberg samt efterlyste "religiös musikalitet" i syfte att arbeta med och inte mot de moderata krafter som ändå finns inom olika religiösa riktningar, villiga att verka för upplysningens idéer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar