Könsdiskriminerande löner eller inte

Lönesättning är alltid ett aktuellt tema. Ofta förekommer beskyllningar om könsdiskriminerande löner, både på ett kollektivt och individuellt plan. Många är vittnesmålen om att lön för lika arbete enbart är i teorin. Av och till pekas dessutom de generella löneskillnad mellan könen till kvinnors nackdel ut. Senast av SKTF i samband med att fackförbundet inför Internationella kvinnodagen presenterade en undersökning om att kvinnliga ekonomer i offentlig sektor tjänar sämre än manliga diton i privat sektor. Jag är inte den som vägrar medge att det förekommer diskriminerande löner. Trots det vill jag problematisera saken. Allt är inte vad det ser ut som eller ens det man vill att det ska vara. Jag har exempelvis vid två tillfällen som en Laban seglat in på ett jobb med en lön som skulle kunna ha uppfattats könsdiskriminerande, utan att så vara. Stötande! Ja, kanske - men inte oförklarligt eller osakligt. För att inse detta behöver man emellertid sätta sig in i villkoren för lönesättning, dess innersta väsen. Lönenivån handlar i första hand om, i nu nämnda ordning, vilken sektor man är i och vilket yrke man har, samt i andra hand om hur gärna en chef vill ha en person och först därefter vilken lön arbetskamraterna har. Jag pratar här alltså om ingångslön. Det är sant att man generellt tjänar mer pengar inom den privata sektorn än den offentliga. Vissa yrkeskategorier hos en arbetsgivare har även förhandlat till sig en högre lön andra, som exempelvis i rättsfallet barnmorskorna kontra sjukhusteknikerna. Det kan man tycka illa om - men inte bortse ifrån. Det är en grundläggande del av den fackliga fria förhandlingsrätten. När det sedan kommer att individuellt bestämma en lön avgörs nivån av hur gärna en chef vill ha sökande i relation till vilken lön den har med sig. En person med eftertraktad kompetens kan då få mer än vad de som redan är anställda har. Också en möjlighet på svensk arbetsmarknad, fast en skillnad som arbetsgivaren på lång sikt måste arbeta för att utjämna, vilket det tyvärr slarvas med. Olika undersökningar visar dessutom att män är mer framgångsrika i att förhandla upp sin lön. Så kanske kvinnors lägre löner egentligen i huvudsak ofta orsakas av att de i större utsträckning än män befinner sig i fel sektor och yrke tillsammans med friheten på lönemarknaden. Det ligger inte någon vinst i att upphäva den fria förhandlingsrätte,. Däremot behöver kvinnor få bättre förutsättningar att stärka sin position på arbetsmarknaden. Men om det har jag ju skrivit förut, flera gånger. För även kvinnor har visat sig gynnas av förhandla själva, som Sacos ordförande Anna Ekström nyligen beskrev på DN-debatt. Och varför inte ta över den privata sektorn.

Skickat från min iPhone