Nu har jag bearbetat Berit Andnors val av partiledarkandidat. Många med mig försattes i chock när hon i förra veckan presenterade Smålandssossen Håkan Juholt som valberedningens förslag inför Socialdemokraternas extrakongress i slutet av månaden. Till sin hjälp är det tänkt att han ska ha Carin Jämtin som partisekreterare. Och vänsterfalangen ler i mjugg. Jag kunde till exempel samma kväll se en strålande Daniel Suhonen i Debatt i Svt. Chefredaktören för SSU:s tidskrift Tvärsnitt, som bekänner sig till partiets vänsterfalang, är själaglad över valberedningens taskspel, för vad ska man annars säga om det faktum att det inledningsvis bland S-distrikten troligen fanns en majoritet för högeralternativet Mikael Damberg. Men då gällde konsensus. Först sedan Berit Andnor insåg att de tänkbara alternativen som exempelvis Damberg, Thomas Östros, Sven Erik Östberg och Thomas Enroth blockerades samtidigt som Leif Pagrotsky och Pär Nuder tackat nej var det inte längre nödvändigt med enighet. Fast det innebar inte att man började om. Istället kastade Andnor fram Juholt, som ingen hatade. Han blev därför kandidaten som var möjlig för alla. Då reser sig frågan om det är bra? Få tror att han med den politiken vänstern vill att han ska föra kan locka nya storstadsväljare. Folk i städer verkar gilla låga inkomstskatter och statsfinanser i balans. Väljarna ser inga försämringar i välfärden kopplat till det. Alliansen fick heller inte i höstens val underkänt för reformerna i sjukförsäkringen. Det är något att fundera över nu när så begränsad skara av löntagarna som 13 procent i Stockholm och 22 procent i landet röstade på SAP. Jag tror inte att Juholt vare sig vill eller orkar med några återställare. Det skulle inte förvåna mig om han kommer att driva just den politik som Mona Sahlin beskrev i sitt politiska testamente i december förra året med bland annat borgerlig politik som fortsatt jobbskatte- och rutavdrag och ingen förmögenhetsskatt. Och vem Juholt är vet vi lite om, vid sidan av att han gillar kärnkraft, svenska trupper i Afghanistan och hög tillväxt samt är för EU och EMU. Hur mycket vänster är egentligen det, som debattören Helle Klein retoriskt frågade i morse i P1:s Godmorgon, världen!. Själv hade jag fördragit att valberedningen gjort om proceduren efter att man ändrade strategi. Det hade sannolikt slutat med en annan kandidat än Juholt och varit renhårigt. Fast det goda med det onda är ändå att det är sista gången vi ser ett val av en socialdemokratisk ledare genom en sluten process. Nästan alla ser hur fult det blev. Det passar tidsandan illa. Juholt då? Han kommer inte att innebära några förbättrade opinionssiffror för Socialdemokraterna. Väljs han av kongressen skulle det inte förvåna mig om inte han byts ut redan hösten 2014. Hans Åsa Nisse-framtoning kommer inte att appellera de väljare Socialdemokraterna är ute efter. Man vill ha seriositet, som den i statsminister Fredrik Reinfeldt. Juholts stil hör hemma i en annan tid. Vi ska heller inte bortse ifrån att Göran Persson inte gav honom statsrådsuppdrag under sin regeringsperiod. Och Mikael Damberg kommer vid det laget at ha prövats än mer, vara mogen att på allvar utmana högern - inte med mindre mittenpolitik men med ett ärligare uppsåt på en potentiell statsmans vis. Och varför inte i par med en kvinnlig ledare. För som Thomas Bodström säger: "Ingen är riktigt nöjd med Juholt".
Skickat från min iPhone
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Socialdemokraterna, Extrakongressen, Berit Andnor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar