Domstolen kan knappast anse att bevisläget klarnat sedan dag fyra avslutats i rättegången mot barnläkaren vid Karolinska sjukhuset i Solna. Vilken grund har åklagaren egentligen haft för åtalet mot barnläkaren? Hon är misstänkt för att uppsåtligen dödat ett tre månader svårt skadat barn i september 2009, genom att ha överdoserat narkospreparatet tiopental. Hon nekar. Det är bekräftat att barnet fått medlet i sig. Det visade sig vid obduktionen och idag av genom det vittnesmål den intensivvårdssjuksköterska som vårdade barnet det aktuella dygnet gav. Sköterskan sa att hon gjorde ordning sprutande och att en läkare gav den inför att respiratorn skulle kopplas från barnet. Sköterskan hade frågat vem som skulle ge sprutan "för att det brukar vara så i dessa situationer att alla vet vad de ska göra", varpå någon tog på sig uppdraget. Men sköterskan minns inte vem. Hon förklarade också att hon vid flera tillfällen uppmanade läkarna att anteckna åtgärden i journalen, men att hon ombads sluta tjata. Åtgärden dokumenterades aldrig. Få bedömde innan rättegången att åklagaren eller föräldrarnas ombud, advokat Peter Althin, ska kunna binda barnläkaren till den dödande injektionen. Man kan dessutom med fog undra om de inför idag hade försäkrat sig om vad vittnena skulle komma att säga. Det verkade tyvärr inte så. Oprofessionellt, kan tyckas. Kvar sedan rättegången är avslutad kommer sannolikt att stå en frikänd läkare och en vilsen läkarkår som nu, inte vet var gränserna går. Och eftersom de riskerar att utsättas för instormande poliser på sin arbetsplats vågar de inte ge verkningsfull smärtlindring. Många vill säkert därför ställa sig frågan vad det fanns att vinna på att dra barnläkaren inför rätten, för även om hon kan bindas till brott saknar en allmän domstol - som tingsrätten, hovrätten eller Högsta domstolen - möjlighet att sätta upp gränser för medicinering. Den detaljstyrningen har vi inte i svensk hälso- och sjukvård. Läkarna arbetar på eget ansvar under Socialstyrelsens överinseende, med all den medicinska professionalitet organisationen besitter. Och att det bör fortsätta att vara så håller jag med förre straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud om. Hon beskrev häromdagen i DN illustrativt och klokt sjukvårdens ansvarssystem och menade att denna har sina egna förutsättningar samt att åtalet saknar stöd i straffrätten. Med det i tankarna kan vi samtidigt beakta att barnläkaren förmodligen får svårt att komma tillbaks till sitt gamla jag. "Hon var en bra läkare" som en undersköterska framförde under förhör idag i Solna tingsrätt. I allt detta finns självklart också de sörjande föräldrarna som inte fått de svar de villa ha sedan deras barn avlidit. Och finns det något att kritisera sjukvården för i detta fall är det främst det nonchalanta bemötandet de ställdes inför när det ville veta vad som hade hänt och som sedan var avgörande för att de bestämde sig för att polisanmäla barnläkaren. De fick till och med tjata till sig en obduktion av barnet. Att de slarvades med journalföreningen är även det dåligt. Men för detta finns det som sagt en annan ordning än domstolsförfarandet för brottmål, som jag skrivit om tidigare.
Skickat från min Samsung Mobil
Läs även andra bloggares åsikter om Barnläkaren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar