Barack Obama gör ingen Jimmy Carter

"Vill ni ha ännu ett Afghanistan eller tio Afghanistan? Hela regionen kommer att brinna om det blir problem i Syrien. Om planen är att dela Syrien, så kommer hela regionen att delas", säger Syriens president Bashad Assad till engelska journalister. Med det varnar Assad det internationella samfundet för att lägga sig i landets "inre angelägenheter". Assad förklarar också att Syrien skiljer sig från de arabiska länder som under året genomgått politiska förändringar med anledning av den så kallade arabiska våren, som startade i januari med att en arbetslös tunisier i protest mot sin livssituation tände eld på sig. Men vad skillnaden mellan Syiren å enda sidan och Egypten, Tunisien och Jemen, som Assad nämner, å andra sidan består i är oklart. Också Syrien är en stenhård diktatur som reagerat med järnhand mot krav om en ny politisk ordning, till och med mer bestämt eftersom regimen består. Assad medger att regeringens styrkor begick många misstag i början av upproret, men att det idag "bara är terrorister som utgör måltavlor". För en diktator är naturligtvis alla som är emot styret en terrorist - per definition. Stollig? Ja! Men jag väljer ändå att fundera något över giltigheten i analysen om regionens framtid, för den är inte ointressant. Vi vet hur det gick i Iran sedan de religiösa islamisterna lurat vänstern på demokratin, efter att rörelserna samarbetat för att störta Irans diktator. Shahen tvingade lämna Iran 1979. Iran har inte mer demokrati utan shanen än med. Fast i det iranska fallet rörde det sig alltså ett kuppartat maktövertagande. Nyligen fick emellertid det islamistiska partiet Ennahda 40 procent av rösterna i Tunisiens första fria val. Valsegerns innebär att Ennahda får ett avgörande inflytande över det konstitutionella arbetet som pågår i landet. Jag vet inte mer om partiet än att det är religiöst. Tiden för utvisa vad detta har för betydelse för Tunisien. I Egypten menar ledare för det islamistiska Muslimska brödraskapet att organisationen, om val hade hållits direkt i anslutning till oroligheterna i landet, då president Mubarak tvingades att lämna över makten, hade kunnat få upp till 80 procent av rösterna, men att väljarunderlaget minskar i takt med att "demokratiska processen rullar på" (SvD 31 januari 2011). Muslimska brödraskapet har haft mest påverkan för den religiösa radikalisering som pågått i regionen sedan tidigt 1900-tal. Och även om det militära rådet i Egypten inte låg bakom de våldsamheter i Kairo för några veckor sedan som orsakad över hundra kopters död, så spelade oroligheterna ledningen väl i händerna. Jag konstaterade då att än har vi inte sett några fria val i Egypten och spekulerade i att vi inte heller kommer att få se några om inte en demokratisk utveckling kan garanteras. Dessutom kan president Barack Obama inte göra sig skyldig till ett misstag av den typen som hans företrädare Jimmy Carter gjorde när han tappade Iran till prästerskapet. Det skulle försvåra Obamas möjligheter till omval näst år. När det gäller Carter har vi facit. Han blev inte omvald. Frågan är bara hur USA ska agera. Man kan inte förbjuda Egypten och andra arabländer att hålla fria val på den grunden att risken för fel valresultat är stor. Snarare handlar det nog om att låta den demokratiska processen rulla på långsamt malande, under ett nära samarbete med det militära rådet. Och det mest märkliga i egyptenfallet är att Mubarak och hans företrädare aldrig inledde den processen, utan istället med hänvisning till att landet inte var moget för demokrati fortsatte att ha det i fickan.

Läs även andra bloggares åsikter om Barack Obama, Jimmy Carter, Egypten, Syrien, Bashad Assad, Politik, USA, Arabiska våren, Tunisien