”Det finns en gräns för hur mycket vi kan privatisera innan överenskommelsen samhället upphör att gälla”, twittrar författaren Jonas Gardell. Han har idag låtit publicera en artikel i Expressen där han med utgångspunkt av sin sedan ett år döda dementa mamma kritiserar privatiseringen av vård och omsorg på ett sätt som får en att tro att det finns en gräns för när den måste bli dålig. Men här blandar Gardell korten. Det är skillnad mellan privatisering och privatisering. I Sverige har vi mycket lite av privat vård i den meningen att man kan tala om privatisering. Däremot har vi numera en omfattande privat utförd vård och omsorg, men som är skattefinansierad. Och jag har inte sett något endast belägg ett generellt påstående om att offentligt utförd vård och omsorg är bättre än privat utförd. I själva verket är det goda exemplet Ersta sjukhus som Gardell lyfter fram i artikeln och som han och hans syskon valde för sin mamma i privat drift. Och om vi bara ska utgå från kvalitetskraven skulle, efter vad jag förstår och saknar skäl att ifrågasätta, alla vård och omsorg vara bra. Därför är det mer ändamålsenligt att angripa incitamenten, förklara att vi visst kan acceptera att privat vård och omsorg är ett bra alternativ och säga nej tack till de stora institutionerna som ägare genom riskkapitalbolag vars syfte med att gå in bara är mesta möjliga vinst. Istället bör vi, som tanken var när avregleringarna tog fart i början av 1990-talet, prata om vilken värdegrund en verksamhet står på. Ersta, till exempel, beskriver på sin sajt att man drivs non profit: "Att vara en del av Ersta diakoni innebär att helhetssynen på människan är central för oss". Men privat är det. För saken skull hade det varit om Gardell hittat det goda offentligdrivan exemplet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar