Jens Liljestrands svar i DN igår på Ann Heberleins bagatell häromdagen om manlig dyrkan av män som Zlatan och Knusagård är löjlig. Han beter sig en sårad pojke. Som påkommen med att ta på sig själv. Med många komplicerade ord som autenticitet och intimitetskultur hävdar Liljestrand att Karl Ove Knausgård är en stor författare, samtidigt som han friskriver sig från idoldyrkan. Men jag såg Liljestrand intervjua författarguden i somras under kulturveckan på taket till Kulturhuset i Stockholm. Och minsann fanns något där av det som Heberleine kallar Male Gazer, inte minst när han ur sin ryggsäck plockade fram varsin burk starköl och bjöd sin idol på en. Falcon. Beige öl. Men ändå. Recensenten fick dela en öl med författaren inför oss alla. Gazer är en psykodynamisk term använd bland annat av Jaques Lacan om att bli synliggjord, så som jag uppfattar betydelsen. Heberlein menar att det finns en mängd män som genom Zlatan och Knausgård nu ser sin chans att bli erkända. Jag hyllade dessutom hennes betraktelse. Jag såg artikelns innehåll båda som stor humor och med en strimma allvar. Ett gott skratt gav den, men visst är vi många som tjusas av dessa unika män. Kanske kan lite solsken falla också på oss i skuggan som vill vara en de som räknas. Men det är en lek. För hemma ska maten på bordet och ungarna snytas. Jag vet att jag aldrig kommer att sätta en straff på San Siro eller skriva sex lysande utlämnande böcker om mig själv och min familj. Och visst, jag förstår att Liljestrand inte vill sälla sig till oss dyrkande medelmåttor, med ointressant liv. Han har ju gudbevars skrivit en bok och totat ihop en mängd kulturartiklar som han publicerat här och där, och i fina Dagens Nyheter. Men något måste det var i Heberleins artikel som träffade mitt i prick. Sårat Liljestrands pojkhjärta. För nu slåss han för sin heder, att bli betraktad som något mer än en wannnbe. En som inte står i skuggan.
Apropå Jens Liljestrand kom jag för första gången honom i kontakt med hans skrivande genom en intervju han gjorde för drygt ett år sedan han gjorde med en svensk författare. Minns inte vilken, bara att jag retade mig på att recensenten använde texten till att synliggöra sig själv.
Här har jag sammanfattat vad jag gäller med Karl Ove Knausgård.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar