Håller med Lena Andersson om att det är frustrerande för kulturhögern,
med sådana väderkvarnsjägare som författaren Bengt Ohlsson och Axess-redaktören Johan Lundberg i spetsen, att vi kulturmarxister* har rätt och att vi
inte behöver argumentera för saken. När vi som sitter med, för att använda Anderssons term, indignationsprivilegiet förklarar att till exempel feminism, miljö och ekonomisk rättvisa är frågor att jobba för vill de politisk inkorrekta på ett barns vis sparka eller slå för
det politiskt inkorrekta, skriva långa
meningslösa artiklar. Några för att det ska synas att de inte är kollektivanslutna till åsikt. Utan individualister. Fast det oklart till vilken egen åsikt. Andra för att de oempatisk. Och uteslutande. Anderssons
utvecklar i sin kolumn i dagens DN de tankar Maria Sveland publicerade tidigare i veckan i sin tänkvärda artikel med rubriken Hatet som gör mig politiskt deprimerad. Hon sätter det där precisa ordet på dem. Men jag är för den skull inte överens med Lena Andersson i alla frågor. Med sitt engagemang i Humanisterna uppvisar hon en naiv inställning till människors behov av bearbeta det oförklarliga - och en tondövhet gentemot det journalisten och författaren Per Wirtén kallar religiös musikalitet. Men den musikaliteten innebär inte acceptans för förtryck i en religionen namn. Bara de noter som krävs för att vi ska kunna föra ett offentligt samtal för en bättre värld.
*Kulturmarxister är egentligen den grupp personer som Kristdemokraternas nyligen omvalde ordförande Göran Hägglund i en berömd DN-debattartikel (se länk i rutan om mig) kallade kulturradikaler, som en motkraft mot vanligt folk. De är nästan uteslutande som jag: akademiker, vänster och rättänkande på det enda möjliga sättet om man ska följa det budskap som förmedlas i upplysningstradition. De som använder sin tid till att tala illa om kulturmarxister tar ofta till skamgrepp av typen att de snobbar med franskt vin tappat i flaska och gärna handlar ekologiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar